Storyline på förskolan

Går det att arbeta med storyline redan i förskolan, med tvååringar? På Laxen i Luleå ser man inga hinder. Här har man genomfört tio Storylines på tre år. – Även de små barnen har en enorm kompetens, och den måste vi ta vara på, säger Sara Rova. Båten tar in vatten. Kraften i pumparna är inte tillräcklig och ett skeppsbrott verkar oundvikligt. Filurerna på förskolan Laxen i Luleå står vid relingen och spejar in mot land. – Kolla hajen, ropar ett av barnen och pekar ivrigt ner i vattnets virvlar. Storylinen ”Filurerna äventyr” har tagit en dramatisk vändning, och barnen tvingas snart kasta sig överbord för att försöka rädda sig i land på den ö de skymtat i horisonten. 

Det sjunkande skeppet är egentligen bara en gammal eka på gården, och havsdjupet de ska ta sig över en tämligen ofarlig gräsmatta täckt av höstlöv, men det verkar inte bekomma någon. Spänningen är höggradig, och barnen gör skäl för förskolan Laxens namn när de tar sina simtag mot räddningen.
– Det är underbart när man får med sig barnen på det här sättet. Alla är delaktiga i samma fiktion och de tar många egna initiativ. Vi utgår alltid från leken och det spontana i våra Storylines. Det finns inget konkret manus till varje situation, berättar Pia Jakobsson, en av lärarna på förskolan. För att ta sig iland på ön måste filurerna först klättra över ett högt trästaket som någon byggt vid strandkanten, men väl på andra sidan visar det sig lyckligtvis att alla överlevt strapatsen. Ön verkar dock öde, och snart står en rad nya problem för dörren.


Storylinen ”Filurernas äventyr” har inletts en vecka tidigare när barnen på Laxen fått redan på att de vunnit en äventyrsresa till de yttersta öarna i Luleå skärgård. De har skapat sina karaktärer – filurerna – och packat sina ryggsäckar med lämplig utrustning. Flytväst, fiskespö, kikare, gevär och snöre stod alla med på den lista de hjälptes åt att spåna fram.
– Det är bra att göra listor tillsammans, för då får alla ta del av den gemensamma kunskapen, säger Pia. Alla barn på Laxen deltar i äventyret, utom de som ännu inte fyllt två år. De allra yngsta har ju ännu inte något talspråk.
– Det här bygger ju så mycket på barnens egna tankar, och då kan det vara svårt om de inte har något talspråk alls, förklarar Pias kollega Sara Rova. För många kan det säkert ändå verka väl tidigt att ge sig på en så ”avancerad” pedagogisk metod som Storyline redan i förskolan, men Pia och Sara menar att även de små barnen innehar en enorm kompetens, något som de som pedagoger måste ta vara på.
– Det handlar om barnsyn. Är du två år kan du naturligtvis inte hantera en sax om du aldrig har fått chansen att pröva, säger Sara.
Temat för ”Filurernas äventyr”, som Pia och Sara skrivit tillsammans med Ulrika Rova, är hållbar utveckling, och arbetet med Storylinen pågår både inomhus och utomhus. I ett av förskolans rum hänger en stor modell av den öde ön upphissad i taket, redo att vevas ner med några snabba armtag. Ön går numera även den under namnet Laxen, sedan de yngre barnens förslag vunnit i en omröstning mot de äldres ”Jurassic Park”.
– Det var en spännande demokratisk process, och det var kul att se att de små barnen kunde vinna mot de äldre på fler röster. Inget ”den starkes rätt” här inte, säger Pia. Frigolitön Laxen har barnen inte själva varit med och skapat, däremot de många små hyddor av granris och pinnar som filurerna ska spendera sina nätter i under vistelsen. Händelseförloppet på ön drivs, liksom alltid i Storyline, framåt av ett antal nyckelfrågor som Pia och Sara ställer till barnen med jämna mellanrum. Vad ska filurerna äta? Hur kan filurerna torka sina kläder?
– På så sätt förs historien framåt utan att man levererar några färdiga rätta svar. Barnen får arbeta fram lösningar tillsammans, och det är väldigt utvecklande, säger Pia.

En dag, när snön faller över Luleå, avslöjar hon och Sara för barnen att det är så kallt på ön att källan med filurernas dricksvatten frusit till is. Det finns som tur är också en annan källa, men längre upp på berget och svårtillgänglig. Hur ska vattnet kunna fraktas ner till lägret?
– Jag vet, vi kan bygga en hink av flytvästarna, föreslår en av flickorna.
– Ja, eller med kniv och trä, svarar hennes kompis. Förslaget som till slut blir genomröstat är att bygga en linbana, med snöre från träd till träd tills man är nere vid lägret. Gruppen är snart i full gång med konstruktionen, där en plastpåse fungerar som behållare för det eftertraktade dricksvattnet.


–De tränas hela tiden i att lösa vardagliga problem med enkla medel. De får skapa själva och bygga tillsammans utifrån sina tankar och idéer, säger Pia.
En av de viktigaste förutsättningarna för ”Filurernas äventyr” är också att Pia och Sara vill utnyttja förskolans uterum mer. Därför sker mycket av leken och arbetet utomhus. En av nyckelfrågorna för filurerna på den öde ön blir naturligt nog vad de ska leva av. Vad gör man när man bara tagit med sig mat för en endagsutflykt och plötsligt råkar ut för skeppsbrott? För att involvera och engagera barnens föräldrar i förskolans verksamhet har man bett dessa skicka med filurerna små visdomsord på resan, råd som nu kommer väl till användning. Barnen får lämpligt nog höra aforismerna genom en talande snäcka.
– Man tar vad man har, viskar Pia i bakgrunden när snäckan hålls upp mot ett vetgirigt öra. Förskolan Laxen ligger en bit utanför Luleå, och vildmarksliv är inte något främmande för de flesta av barnen här. När förslaget att ringa efter matbåten visar sig omöjligt att genomföra – eftersom det inte finns någon täckning för telefonen – gör alltså filurerna istället en lista som innefattar bär, fisk, älg och björn. Och så bär det av på jakt. Efter en stund kommer en av pojkarna tillbaka till lägret med ett leende på läpparna.

Jag har skjutit tretton älgar, ropar han stolt. Kan du hålla mitt gevär en stund. Det är dags att äta. Barnen får själva vara med att tända elden och laga maten, och snart puttrar det inbjudande i grytan.
– Det är så häftigt när alla sinnen är med hela tiden. Barnen får röra i soppan. De får känna doften från den. De vet att de själva varit med och skjutit älgarna som de äter. De är med i hela processen. Det är så viktigt för känslan i det man gör, säger Pia.

”Filurernas äventyr” är den tionde Storylinen som genomförts på Laxen. Det är alltså inte bara ett tillfälligt projekt utan en väl integrerad del av verksamheten. Under en Storyline här ägnas ungefär en och halv timme om dagen, fyra dagar i veckan, åt arbetet. Grundmålen är olika från gång till gång, allt från att stärka empatin, självkänslan eller samarbetsförmågan till att låta barnen ägna extra tid åt motorik och konstruktion. Pia och Sara ser i första hand den pedagogiska metoden som ett sätt att lyfta fram det de redan gör i förskolan.
– Vi kopplar hela tiden det här till läroplanen. Barnen ska ju få använda olika material. Barnen ska få genomgå demokratiska processer. De ska ha en given närhet till djur och natur. Och så vidare. Det här är målstyrt och inte ett dugg flummigt, säger Pia. Sara menar att Storylinen snarare gör att det blir mer konkret mot vilket mål man strävar.
– Det här är ju ett flexibelt arbetssätt, både för barnen och för oss. Men det ger ändå en kontext till många övningar. En röd tråd. Allt som görs, görs i ett sammanhang och är inte bara lösryckta delar, säger hon.
Pia och Sara har sammanfattat ”Filurernas äventyr” i ett kompendium, med nyckelfrågor och foton från genomförandet. De har också en hemsida där man kan ta del av deras arbete med tidigare Storylines. Liksom på det flesta förskolor är dokumentation med digitala bilder en given del av vardagen på Laxen. Här tycker man dock att det är extra viktigt att fotografera just när man arbetar med Storyline.
– Fotograferandet är ett måste för att bevara och förstärka Storylinens röda tråd. I efterhand går det att visa på ett mer konkret sätt hur allting sitter ihop. Det blir mer levande i längden för barnen. Och så är det viktigt eftersom vi delvis gör det här för att lyfta fram och belysa den verksamhet vi har i förskolan. Inte minst för föräldrarna, säger Pia.

Till avslutningsfesten, när äventyret är över och alla är barn är hemma igen i en trygg hamn, har föräldrar och syskon bjudits in till Laxen. Sara visar upp fotografier på några av barnen som rör tillsammans i en stor gryta, och frågar om det är någon som kommer ihåg den här måltiden.
– Ja, det är klart. Det var ju jag som sköt älgarna, svara filurernas jägmästare.

Kontaktinformation: Pia Jakobsson
E-post: pia.jakobsson@skol.lulea.se


Av: Nils Sundberg